Migjeni në suedisht nga Ullmar Qvick

Përktheu dhe përshtati Ullmar Qvick

Migjeni

(1911–1938). Född i Shkodra, tidigt föräldralös. Studerade vid ett ortodoxt prästseminarium i Manastir i Macedonien. Genom kontakter med den progressiva litteraturen började Migjeni hata det religiösa hyckleriet och beslöt att lämna prästutbildningen. Han blev lärare i en by utanför Shkodra. Där blev Migjeni sjuk i tuberkulos, och efter flera anställningar som lärare i norra Albanien begav han sig till Torino i Italien, där han avled på en sanatoriet endast 27 år gammal. Hans diktsamling "Fria verser"(Vargjet e lira) 1936 stoppades av Zogs censur. Migjeni skrev förutom poesi också ett antal noveller, som publicerades i olika tidskrifter.

 

Sång till ungdomen

O ungdom, låt den ljuda med renaste röst

den sång som nått sin mognad dör inne i ditt bröst.

Sjung ut din varma glädje i vårens melodi,

lös upp de band som fjättrar och låt sången flyga fri.

 

Och när du sjunger, ungdom, med läppar som ler

då griper dig sången, den värmer hjärtat med och mer,

då tänds den eld som flammar upp till våldsam brand

och glöden blir en hägring av lyckans sagoland.

 

Ja sjunger din sång och skratta, förälskad, vild och yr!

Ditt unga liv är hopp och löften och äventyr,

din stämmans genljud stiger upp till himlens höjd

och stjärnenatten lyssnar till den sköna melodin.

 

Stäm upp din sång, o ungdom, i fullaste fröjd!

Sjung ut din varma glädje, ty jorden den är din.

(Ur "Vargjet e lira" Tiranë 1936)

 

 

Eländets poem

 

Eländet är en tugga som fastnar i din hals

du sväljer och sväljer men det händer inget alls

mer än att din olust växer när du ser

uppsträckta händer och plågade ögon som ber,

bleka kinder, skugglika gestalter i en vrå.

Där lever de sitt usla liv, där dör de likaså.

Över allt detta reser sig liksom ett hån

mot himlens höjd de gyllne kors och höga minareter

för att ge ståt och glans åt helgon och profeter.

Och denna prakt är blodigt svek mot skuggorna i vrån.

Eländet bär alla hemsk förnedrings kännetecken

som dräkt en smutsig trasa med ohyra i veckan

där ovanför ett ansikte, grått av gatudamm,

som röjer vanvård, olycka och skam

med slocknad blick och munnen stelnad till ett grin.

Här samlas det avfall man kastar ut till svin,

de rester som har kommit från utsugarens bord,

den grymma best som oupphörligt plågar vår jord.

Eländet saknar meningen. Dess otäckta lumpor

var grymt slitits i trasor och skändligt sölats ner.

 

Eländet ger sig hän åt driftens trånad.

I m orka prång, bak fattigfolkets gränder,

på någon matta, ibland orenhet och fukt,

där blottas naken hud, där trevar lystna händer,

där avlas uti smuts och nöd en livets frukt

förutbestämd att väsa upp bland skuggorna i vrån.

 

Eländet skälver i spädbarnets öga.

Det flämtar som vaxljusets slocknande låga

under ett tak fullt av spindelväv och sot

där mänskor går till vila ibland avskräde och skrot.

Där söker ett sjukt barn i hopplös gråt sin tröst

men modern kan blott bjuda det i sitt sinande bröst.

 

Hon öser ut sitt hat över satan och gud,

förbannar sin avkomma, sitt ödes hårda lott,

och barnen får ej njuta moderns smekning mot sin hud,

ty där finns ingen kärlek, hat och lidande blott.

 

Eländets barn växer upp i skuggan av de husen

vars höga murar stänger ute varje trashanks röst

som kunde störa herrarna i deras liv i sus och dus.

Eländet känner ingen misskund, ingen tröst.

 

Eländet leder barnet till för tidig mognad

vill lära det att undfly en hotande hand.

Det sjuka barnet hemsöks av en nattlig vålnad

då feberyrseln blossar upp till våldsam brand

och över barnets kinder anas dödens dunkel.

Den frukt som blivit mogen har sitt mestömda mål,

det barn som döden tar slukas upp av gravens svarta hål.

 

Eländet bär stundom smink och puder,

såriga läppar, målade kinder och en kropp som bjuder

i smutsig handel ut sig själv till var och en

och går i säng, till salu nu och om igen.

För denna tjänst ges några slantar som betalning

men främst är lönen smälek och förnedring.

 

Eländet skänker också gods som arvedel

-den ene vinner kapital och dyrbar egendom,

den andra själslig smärta och är flitiga fel.

Måhända finns där en hågkomst av den straffdomen

som världens synd och himlens tyngd har drivit fram.

Den dag då husets tak bröts sönder och föll ned

då hördes genom rymdenvrål av fasa och av skam

med förbannelser och böner ekande från led till led.

Det var Kains röst, den förste mördaren av mänskostam.

"Ja, så dör den sim förgripit sig på livets gåva,

han krossas under stränge gudens tunga fot".

Så talar prästen om den högstes straffdom, om Jehova,

som utkräver hämnd och fordrar bön och bot.

 

Eldändets syster är glaset med drycken som ger tröst.

I ruskiga krogar där dricks det för att glömma

de nio och nittio sorger som fyller ett plågat bröst.

Den krake som tömmer sitt glas för att drömma

först bort av yrsel, av sällsam ljuvlighet

men drycken är satans, den smeker så milt

och i nästa stund, utan nåd och barmhärtighet

hugger den som ormen, förrädiskt och vilt.

Drinkaren som, faller, likt vetet för skäran,

ligger där slagen, i gråt eller skratt,

så tragiskt, så komiskt, i eländets natt.

Ja, den som med glaset vill döva sin smärta

får endast allt djupare sår i sitt hjärta.

 

Eländet söker ej nåd, det kräver blott sin rätt!

Nåd?!Ett påfund som skapats av sluga prelater

som lurar enkla mänskor på tusende sätt.

Och stackar `n som tigger en slant av en pater

får allmosa från gudsmannen av fariséers ätt.

 

Eländet är ett ont som lever och består

i skuggan utav prakt och heliga ikoner.

Och detta hemska onda betvingas och förgår

först då vi tar upp kamp och störtar penningjaktens troner!

              (Ur "Vargjet e lira" Tirana 1936)

Image
u