Migjeni:Den lille Luli

                                                                                            Den lille Luli

                      Ingen känner Luli. Inte ens hans kamrater, som leker där mitt framför honom, känner honom. Kanske vore det riktigare att säga att de känner honom, men de har sina egna bestyr och Luli tittar på dem utan att delta. Nu för tiden har alla sina egna bestyr och bekymmer, så också barnen, så också Luli. Stackars Luli! Alltför tidigt har du dragit sig tillbaka med dina egna funderingar!

                      Då Luli kommer in på skolgården ler han lite grann, men han säger aldrig något till någon. Han går sakta framåt, tittar åt höger och vänster, men fortsätter att gå till dess att han kommer fram till sin egen vrå. Här, invid skolhusets dörr, tycker han om att stå. Här har han sin vrå, som lyses upp av solens varma strålar så här på hösten. Luli lutar sig mot väggen, stoppar ner sina små nävar i fickorna, låter solen värma sin lilla trubbnäsa som blivit röd av morgonkylan och… tittar. Det som mest fångar hans uppmärksamhet är stövlarna, som en del av hans kamrater har på sig. Så fina de är! Så de blänker!  - tänker Luli och oemotståndligt dras han blickar ner mot hans egna skor, där så mycket väl ser de fem tårna titta fram. Nyfiket närmar han sig en kamrat som har splitter nya stövlar. Han böjer sig fram och ser stövelns glänsande yta bilden av sina egna bara tår – så mycket glänser stövlarna! Sedan kamraten med stövlarna sprungit iväg går Luli sakta tillbaka till sin vrå, för att värma fötterna i solskenet. Men, när inte solen skiner, vad gör då den stackars Luli? Kanske förbarmar sig då någon nådens och kärlekens apostel över honom… Kanske, kanske…

 Allt emellanåt kommer läraren fram till Luli. Om han då är ren i ansiktet, smeker han honom över kinderna, och halsen. Då ställer sig Luli intill honom, tar hans hand i sin och ser så snällt upp mot honom som skulle han ämna ge sin lärare något. Men några violer har han inte. Och vad annat skulle lille Luli kunna ge läraren? Ingen annat än sina trasiga skor som gapar mot läraren som om han hade lust att sluka honom!

Millosh Gjergj Nikolla (Migjeni 1911 – 1938)                                                                                                                                           Översättning: Ullmar Qvick