Ullmar Qvick: - En berättelse från Albanien –

                                            När vi fick radio
                              - En berättelse från Albanien –

Pappa kom hem med radion, insvept i ett lakan. Han höll den försiktigt och ömt, som ett litet barn, för att undvika något slag eller någon repa under transporten. Medan radion ställdes på bordet samlades vi alla runt omkring den, och när han drog isär de hopfästa hörnen på lakanet, väntade vi spänt att få se radion, som vi hade pratat så mycket om där hemma de senaste dagarna. Av de fem radioapparater som hade kommit till vår stadsdel, hade vi, pappa alltså, fått en, med motiveringen ”En medborgare med föredömligt uppförande i familjen och i arbetet samt framstående aktivist i att lösa stadsdelens problem.”
Sedan pappa tagit bort lakanet såg vi framför oss en fin apparat i form av en låda, kaffebrun till färgen. I övre delen hade den en fyrkant, som såg ut som ett nät fyllt av små guldfärgade kvadrater, medan det på nedre delen fanns en smal vit visare, som manövrerades med en ratt på sidan. Den tjänade till att söka stationerna på en kvadrat av glas, som var full av bokstäver och siffror i gul, grön och röd färg, och som drog oss till sig som en magnet. Längst ner, mitt på radion, fanns fabriksmärket i gult: Orion.
Pappa satte försiktigt in kontakten i eluttaget och sa sen till min äldre bror: ”Sätt på den, du, för det passar för dig, du är ju duktig i skolan så det går nog bra!” Min bror tog tag i ratten, som var till för att slå på radion och rörde den sakta. Först hördes lite gnissel och röster på främmande språk. – Det kommer att bli lite störningar, innan vi får in stationen, sa pappa. Min bror fortsatte att snurra på ratten. Plötsligt fylldes hela rummet av en sång på främmande språk.
- Det låter som en italiensk sång, sa min bror.
- Ta in en annan station och det fort, sa pappa. Jag fattade inte varför han blev nervös. Min bror skrattade lite och höll i ratten utan att flytta den. – Det är en sång av Celentano, snälla pappa, kan vi få lyssna lite på den?
- Vad ska du höra, man fattar redan på titeln vad det är för slags sång!
- Hur har du lärt dig italienska, pappa? frågade min bror, med baktanken att dra ut på samtalet så han fick lyssna på sången lite längre.
- Jo, det har jag. Jag har lärt mig av en italiensk soldat, som jag hade i butiken efter kriget. ”Furore”, det betyder raseri. Håll dig borta från raseriet, grabben! Så snurra på nu så vi får in Radio Tirana. Den är till  för oss.
Min bror började söka på nytt. Till slut hördes en kvinnoröst på albanska.
- Det är nyheterna, sa pappa belåtet. Nu är det nyhetstimmen.
Han kände sig lugnare och liksom lättad av att vi fått in rätt station. Vi satte oss alla intill radion och lyssnade uppmärksamt. Hallåkvinnan pratade om planer för nybyggnader och om att landets efterblivenhet skulle upphöra. När det var slut började musiken: ”Vid platanen i Mashkullore/talade Çerçiz till alla/ Mylazim ta bort bataljonen/ låt mina pojkar gå…!” [Folksång om en strid mot osmanerna 1908, ö.a.]
Efter en stund verkade det komma folk genom ytterdörren till huset.
- Det är de  från partiet och stadsdelsrådet. De kommer för att gratulera oss, sa pappa och vände sig mot mamma. – Jag tror väl du har gjort i ordning glasen för raki och sötsakerna…
- Var inte orolig, allting är klart, lugnade mamma honom.
Den förste som kom in var Neço, ordförande i rådet och efter honom kom kvarterspolisen Zylfi. Sen kom Kudret, partiets vicesekreterare, och Naqe, ordförande i Demokratiska fronten.
- Vi önskar lycka och välgång! sa Neço till pappa, och tog alla som fanns i huset i hand.
- Sekreteraren kommer i morgon, för han fick ett ärende idag, sa vicesekreteraren till pappa.
De som kommit satte sig ner och genast riktades all uppmärksamhet mot radion.
- Grannarna kommer också, sa min syster, som var äldre än jag.
- De är välkomna! sa pappa, som alltid var godlynt.
Mamma kom med brickan med rakíglasen och en bägare sylt med valnötter. Hon var en verklig mästarinna i fråga om all slags sylt: med valnötter, plommon, druvor, apelsin… Alla visste om hennes specialitet.
- Hoppas ni får glädje av radion! önskade ordföranden i rådet som den förste och drack ur glaset i ett svep. – Du har verkligt god raki, sa han till pappa.
- Den har min brorson haft med sig från Narta, …. Fyll på glaset åt ordföranden, sa pappa till mamma.
- Lycka till! Lycka till! gratulerade de andra.
- Leve Partiet! sa pappa, och uttryckte sig som det blivit vanligt vid sådana tillfällen.
- Det sa du bra! sa de andra och tömde glasen med välbehag.
Pappa gav tecken åt mamma att fylla på glasen på nytt.
Det fortsatte att komma folk in i rummet, nyfikna att få se och höra radion, som just då hade en sång av Fitnete Rexha ”Blomman gråter över blomman, ack ack, blomman som de plockade, ack ack!”    O, vilken sång! sa Tare, klarinettisten, som också var den främste i kvarterets orkester. Med ögonen rödsprängda av raki, som han fått i sig ända sen morgonen, fortsatte han: Hör på  bröder, det här är sånger som är odödliga! Har jag rätt eller inte? - sa han med adress till alla i rummet.
- Visst har du rätt, du har alldeles rätt! hördes några säga.
Ett av grannbarnen, som var där, gick bakom radion och tittade noga på den.
- Vad är det du tittar efter? undrade pappa.
- Var är de där farbröderna, som pratar och sjunger, jag kan inte se dem. Kanske de är lika små som en lysmask så att de inte syns? sa den lille.
Alla brast ut i skratt. Mamma kom och gick, med brickan hela tiden full.
- Mycket snart kommer alla som bor i stadsdelen att få en egen radio, sa vicesekreteraren i partiet. Partiet har planerat att sätta upp en fabrik för radiotillverkning i Durrës.
- Måtte vi alltid få sådana glada överraskningar! sa mamma medan hon serverade.
Nu hade huset blivit fullt av nyfikna besökare, så att det inte fanns plats för flera. En grupp barn, kortklippta och svettiga och leriga efter leken, trängdes med varandra vid dörren och sträckte på huvudena.
- Bjud barnen också på något! sa pappa till mamma.
- Ja då, nu med en gång, jag har lagt undan åt dem karameller, valnötter och plommon här ifrån trädgården, sa mamma och började servera alla barnen.
- Radio det är radio! sa vår granne Mezan, som vi delade staket med. Medan han tittade på alla suckade han: Tänk vad de kan, de där fransmännen!
- Vad Partiet kan, skulle du säga du Mezan, låt fransmannen vara där han är, för det var inte han som gav oss radion! sa vicesekreteraren i partibyrån.
Å, det där är ett talesätt vi har från de gamle. För så sa man förr, sa Mezan skuldmedvetet.
- Det är fel att prata så, du Mezan. Vi ska inte hamna i sådana fällor, vi är vaksamma, för vår fiende som är uppretad av våra framgångar, är redo att sprida gift och göra sabotage, sa Naqi, ordföranden i Fronten, som stöd åt vicesekreteraren.
Plötsligt hördes klarinettisten Tares gälla röst:
- När vi säger ”Tänk vad de kan, de där fransmännen!” betyder det inte att vi säger emot, utan vi är förvånade över hur skicklig han var som gjorde uppfinningen, och från vilket land han var behöver vi inte bry oss om.
- Ja, absolut, radioapparaterna är gjorda utomlands, sa partiets vicesekreterare, men det är Partiet som skaffar fram dem och tar hit dem, till och med från världens ände.
- Leve Partiet, för utan det skulle vi inte ha någonting, sa på nytt Naqi och höjde glaset och drack ur till sista droppen.
- Leve Partiet! Leve Partiet! tog andra vid.
Nu hade min storebror tagit hand om flaskan med raki, och han hällde raki i alla glas som han såg var tomma.
- Minsann var han duktig, han som uppfann radion, att han kunde komma på sådant! tog Tare på nytt till orda. Synd att vi inte vet namnet, fortsatte han, och om han är rik eller fattig... Det är bra mycket vi inte vet, sa han och suckade.
- Säkert måste det ha varit någon från arbetarklassen, sa vicesekreteraren, alla goda ting i världen produceras av arbetarna, medan de rika, kapitalisterna, håller dem nere och utnyttjar dem.
- Ända in på skinnet! sa ordföranden i fronten.
- De suger ut deras blod, sa polisen Zylfi.
Det blev tyst en liten stund. Radion sände nu sången ”Tvätta den min tös, tvätta ungkarlens halsduk”
- Som jag sa, det där är riktiga sånger, det, sa på nytt Tare och tog den femte snapsen raki och tittade mot pappa och visade att glaset var tomt. Storebror fyllde genast på. Han tömde glaset på nytt och sa: Hör ni, jag kan inte släppa det, varför har vi inte lärt oss vem det var som uppfann det här underverket, för tusan. Finns det ingen som kan säga det?
- Du begär mycket av oss, du Tare, ta en annan låt på klarinetten, spela inte bara på samma hål, sa ordföranden i fronten. För oss är det radion som är viktig, och inte vem som kom på den eller hur det gick till. För att tillverka den, vet vi att det var arbetarklassen som gjorde det, och det räcker. Vicesekreteraren sa det, vad vill du mer?
- Det är inget ont i att veta mer, sa Tare.
- Om jag bara visste skulle jag säga det, men kanske den här Lilo, skomakare Zenos pojke, vet. Han har ju studerat.
- Det är lite tillkrånglat, det här, men vi har lärt oss i skolan att den som uppfann radio var den store ryske vetenskapsmannen Popov, sa Lilo. Han var tyst ett ögonblick, sen tillade han: Men de där italienarna sätter en som heter Marconi före Popov, medan amerikanerna säger att det var Tesla.
- Där ser ni vad kapitalisterna gör, till och med uppfinningarna hugger de till sig! De är omättliga och djävulska! sa ordföranden i rådet karskt.
- Alltså är den där radion Orion rysk, sa någon glatt.
- Nej, sa Zenos pojke. Den är ungersk.
Alla blev förbluffade. Men vicesekreteraren hade grepp om det hela och sa bestämt: Det är samma sak, för Ungern ingår i vårt socialistiska läger.
Det blev tyst ett tag. Pappa kände sig orolig och tittade på Lilo, Zenos grabb, som hade lämnat förklaringen, kanske han väntade sig något lugnande från honom. Men han hade sagt sitt, han höll tyst. Utifrån hördes ljudet från grannens hundar som skällde och sprang upphetsat av och an, eftersom de aldrig tidigare sett så mycket folk komma in och ut ur vårt hus.
- Du har lämnat hundarna lösa, Mezan, sa polisen Zylfi.
- Å, förlåt mig, jag blev lite förvirrad av den där fina tingesten, sa Mezan och pekade på radion. - Men var inte oroliga, mina hundar äter inte upp någon.
Nu tog Neço, rådets ordförande, till orda och sa:
- Nu när skomakare Zenos pojke har förklarat saken, behöver vi inte fundera mer om uppfinnaren, inte om den där fascisten Marconi och inte om amerikanen Tesla. [Nikola Tesla var serb, emigrerade till USA och blev stor uppfinnare bl.a för bilindustrin. 1943 förklarade USA:s högsta domstol Tesla vara radions uppfinnare. Ö.a.] Vi har fått radion av Partiet, det var Partiet som kom till oss med den medan fascisterna bara gav oss krig och ockupation...
- Ja, ja, men vi rör till allting i onödan, sa Tare, som liksom blivit kaxig av alla snapsar han fått i sig. - Vi pratar inte om krig och fascister utan om radion, som vi gillar allesammans. Och om vi säger något gott om dem som uppfunnit den, vad skulle det vara för ont i det?
- Jaha, prata du och förklara, för kanske kan du säga något som vi inte vet! sa  vicesekreteraren med hög röst och såg Tare stint i ögonen.
- Vill ni veta så ta det lugnt, sa Tare med dimmig blick. Jag och mina kamrater i orkestern vill inte ha någon radio, för den är vår konkurrent. Det kommer den dag när människor som vill höra musik kommer att ligga utsträckta på en soffa med ett glas raki framför sig och kommer inte så mycket som fråga efter vår orkester. Men det är som man säger ”Jag kan ogilla något men ändå visa respekt” och därför frågade jag vem som hade uppfunnit radion.... Ja, lyssna nu, här har vi låten ”Flickan från Bulqiza”. Den är vacker men jag också kan spela den på klarinett. Och eggad av all raki han hade fått i sig blinkade Tare och började sjunga: ”Flicka från Bulqiza/ Du har satt våra hjärtan i brand/ hjärtat dunkar bom-bom” …
- Ser du inte Tare vad radion kan göra? sa Naqe, som verkade ha en gås oplockad med Tare sen gammalt. Sångerna i radion fångar oss, de får oss att hänga med, inte som  dina låtar som vi tvingas höra på vartenda bröllop.
- Jag vet att du inte gillar de sånger som våran orkester spelar, men det gör oss inte ett dugg, replikerade Tare, uppretad av Naqes förolämpning.
- Bli inte arg, Tare, men folk vill sjunga och höra nya sånger från vår moderna tid och om hur vi marscherar framåt utan att hejdas.
- Du har mer än tillräckligt försökt inbilla oss att du är modern, du Naqi, men du går hela tiden mot allt modernt och skriver appeller på väggtidningen mot alla dem som visslar någon utländsk melodi eller klär sig annorlunda. När du går förbi blir gatorna och gränderna i kvarteret tomma, inte ens hundarna ger ljud ifrån sig, för de är rädda. Har du inte märkt själv att det är som jag säger?
Det Tare sade togs mycket illa upp. Naqe blev rasande.
- Nu har du till sist avslöjat vem du är, sa han hatiskt till Tare. - Samma sak som du har någon annan också sagt om oss i Fronten, men vi har snabbt satt honom på plats. Vi säger inte utan orsak, att klasskampen fortsätter i sicksack.
- Du har verkligen hittat någon att prata om klasskampen med, jag är klarinettist – sa Tare uppretad.
- Låt ni Tare vara, för han menar inte illa, det verkar som om han fått lite för mycket i sig, sa pappa försiktigt. - Bry er inte om allt som han säger!
- Ser ni inte att han har griller i huvudet? Naqe hade höjt rösten.
- Där spriten går in går vettet ut, hjälpte polisen Zylfi till. 
Samtalet hade verkligen gått snett. Pappa mulnade till mer och mer.
- Hör ni, vi kom hit för radion och inte för att prata om spriten, sa någon längst ner.
- Vi ska inte ta sakerna förhastat, vi får tid att prata också med Tare sa vicesekreteraren och viskade något i Naqes öra. Pappa gjorde i smyg ett tecken till Tare att inte forsätta mer, och vicesekreteraren talade på nytt, som för att förbättra stämningen: - Vad tänker ni, bröder, sa han, vem ska vi tacka för radion?
- Det är helt klart, inflikade genast Naqe, nöjd med att kunna göra chefen till viljes före alla andra – Vi ska först och främst hedra Partiet.
- Så ska det vara, sa vicesekreteraren och fortsatte: - Den första gratulationen tillkommer vårt ärorika Parti, som tar radion ända till landets mest avlägsna hörn.
- Skål alltså och botten upp, för nu är det dags för lunch, sa ordföranden i rådet.
- Skål! Skål! Leve Partiet! ropade också de andra, som otåligt reste sig för att gå.
- Skål! sa också pappa men utan vederbörlig entusiasm. Hans ord var nästan ljudlösa och liksom likgiltiga. I hans ögon fanns inte längre den glädje som han först hade visat, då han kom med radion.
Efter en stund, då alla hade gått och rummet blivit tomt, började radion med nästa nyhetessändning. Speakern började, som på en illasinnad beställning, att tala om den fientliga propagandan och skärpningen av klasskampen.
- Det verkar som om vi har haft på den här välsignade tingesten lite för länge, sa pappa- Det är nog bäst att vi stänger av så den får svalna lite, för den här varelsen har en själ och kan brinna upp om det blir för hett.....
Han reste sig och vred sakta på ratten för att stänga radion. Det gnisslade lite svagt, nästan ohörbart, som något som gick för att bli bortglömt....      

 

VIRON KONA
Översättning från albanska: Ullmar Qvick

Image
t