Arvid Svenske: Saz'iso på Pildammsteatern i Malmö- en musikalisk bergsvind från Albanie

 Arvid Svenske

Saz'iso på Pildammsteatern i Malmö- en musikalisk bergsvind från Albanien

Malmö Sommarscen är en imponerande inrättning för en stad att ha. Hela sommaren, på över

femtio olika scener, spelar musiker från hela världen, visas filmer, spelas teater för barn. Helt

gratis. Men den scenen med mest inramning är ändå förmodligen den i Pildammsparken. På en höjd ovanför Margaretapaviljongen, nästan det enda som står kvar från Baltiska utställningen 1914, närma hela parken var ägnad åt de baltiska ländernas kultur, står amfiteatern. Mot dess sten ekadem söndagen den sjunde juli Saz'izos musik, den utdöende musikstilen Saze från södra Albanien.

Som en orms hypnotiska rörelser fast till musik, ömsom i blåa ensamma toner, ömsom i rytmiska firande av livet, känns Saz'izos musik. Med blås, stränginstrument och fiol hållen mjukt som en herde håller ett lamm eller en förälder sitt spädbarn, lyfter klagovisor, kärleksvisor, kväden om livet.

Sjupersonersbandet har ingen klar ledare, utan de turas om att sjunga, kliva fram till de tre främre mikrofonerna. Robert Tralo, på sång, Aurel Qirjo, på fiol, Telando Feto på klarinett, Agron Murat på llautë och Pëllumb Meta på trummor presenteras en efter en. Sångerskorna Donika Pecallari och Adrianna Thanou nämns dock först: de kommer från båda från Përmet, och de var under många år de främsta utövarna av musikstilen. Men när kommunismen upplöstes skingrades gruppen och de två sångerskorna hamnade i Aten, men nu har de alltså hittat tillbaka till varandra allihop. Där står bara en tom stol som hedrar en avliden bandmedlem.

Det tar en halvtimme ungefär, en två-tre låtar, sen händer det. Det blir som ett vardagsrum. Och det känns förtroligt, som när ett barn viskar hemligheter i ditt öra. Under två olika låtar bildas spontant en ringdans direkt nedanför scenen; en efter en reser sig från stenavsatserna och går ner, tar varandra i händerna. Sen dansar de i takt till den rytmiska musiken, och de i publiken som sitter kvar bidrar med handklapp och vajande rörelser.

Och så är det som om alla ler. Bandet, alla som är där och tittar, och världen, himlen också, som helt slutar hällregn ned på Malmö just den timmen som Saze-musiken ljuder upp mot den. Solen tittar fram och jag tänker att om arkitektur är frusen musik, som Goethe skrev, är det här brusande vind.

Det går att känna de albanska bergsvindarna i musiken, känna klagan i Pecallaris och Thanous

röster, i blåst från blåsinstrumentet, i det sällsamma plocket från lutan, i körernas fallande och

stigande röstvågor.

Den här musiken är på riktigt. Det är under någon av de två låtarna där spontan ringdans uppstår, om inte den förhärjande N'ate mal po fryn veriu som en malmöitisk gästartist och vän kommer upp och hjälper till på, som jag känner det. Och också, när det började ta slut, kände jag: den här musiken kan aldrig dö. Ja, så kände jag den där söndagen i juli. Den här musiken kan aldrig dö, det fick mig Saz'iso att känna. Jag tyckte mycket om det.