av Ullmar Qvick:ANTECKNINGAR OM ALBANSK MEDELTIDSHISTORIA OCH OM ALBANSK INVANDRING I GREKLAND

ANTECKNINGAR OM ALBANSK MEDELTIDSHISTORIA OCH OM ALBANSK INVANDRING I GREKLAND
av Ullmar Qvick

Eftersom jag har funnit frågorna kring albansk medeltidshistoria intressanta, var det viktigt att se vad forskarna har att berätta i ämnet. Jag insåg snart att de albansk-grekiska relationerna var viktiga och kunde då gå till ett par arbeten som albanologen Robert Elsie översatt från tyska. De ger mycket detaljer som delvis är en aning röriga – men röriga var också folkens liv under det här skedet av historien, under det bysantinska rikets nedgång och fall och den osmanska erövringen av Balkan. 
Jag konsulterade också Wikipedia i fråga om Greklands medeltidshistoria, och jag fann att den skildras skandalöst dåligt där. Detta tyder på medveten tystnad och talar för de uppfattningar som jag bygger min framställning här nedan på.

Jakob Philipp Fallmerayer (1790-1861) var en ganska rebellisk person som ofta råkade i politiska eller vetenskapliga konflikter. Han var född i Sydtyrolen, som numera tillhör Italien. Han blev en ledande expert på Greklands medeltidshistoria och då särskilt beträffande den slaviska och albanska invandringen dit- Han gav ut ett arbete i två band om Halvön Moreas (Peleponnesos) historia under medeltiden, (1830 och 1836) och hans åsikter att de antika grekerna i sort sett försvunnit och hade ersatts av slaver och albaner som antagit hellensk kultur blev starkt kritiserade av filohellenska kretsar inom och utom Grekland. Fallmerayer hade inte mycket till övers för de samtida grekerna, som saknar allt det som utmärkte deras antika föregångare. Den fysiska skönheten, den intellektuella lyskraften, harmonin och enkelheten, konsten, tävlingsandan, städerna, byarna, sköna kolumner och tempel – allt tillhörde det förgångna! 
Men om man skulle påstå att det skulle vara illyrisk kultur som skapat de antika minnesmärkena i Albanien, de vi kan se i Butrint och Apollonia eller amfiteatern i Durrës, då menar jag att det vore ohistoriskt. Det var i alla tre fallen grekiska kolonier, säkerligen med blandad grekisk och illyrisk/albansk befolkning som fanns där utefter kusten. Däremot var Shkodra uppe i norr en illyrisk huvudort, säte för illyrerkungen Gent/Genc, som sedan hamnade under romerskt välde. Lika fel det är att förneka det stora albanska inflytandet i Grekland under medeltiden, lika galet är det att förneka tidigare grekiskt-hellenskt inflytande i Albanien. 
Mer än 100 år senare, 1971, kom ett grekiskt vetenskapligt verk om Den albanska migrationen till Grekland, författat av Titos Jochalas, (född 1942), även detta översatt till engelska av Robert Elsie. Jochalas är en seriös forskare, tidigare chef för Greklands centrum för Sydosteuropeiska studier i Aten, och han har ägnat stor uppmärksamhet åt albanernas historia i Grekland. 
Om vi nu går över till de båda forskarnas uppfattningar vill jag börja med Fallmerayer, som har intressanta synpunkter på albanernas förhistoria. De första uppgifterna om dem visar att de sen urminnes tid bott där de nu bor, att de utgjorde en del av den stora illyriska folkstammen men att de huvudsakligen var fattiga herdar som inte påverkades mycket av de historiska förändringarna. De kom att i all stillhet först höra under illyriskt välde, sedan makedonskt och vidare romerskt välde, tills det romerska imperiet gick under och delades upp i Västrom och Östrom (Bysans). Fallmerayer skriver att albanernas språk visar att de tagit upp många låneord, men dess ursprung har inget med latinet eller grekiskan att göra. Knappast någon utifrån fäste avseende vid dessa enkla herdar som vallade sina får bland bergen. 
Fallmerayer är också inne på namnet albaner och nämner att en folkstam i Kaukasus också kallas albaner och att namnet också användes för skottarna. Han menar att detta har med alper att göra, som i Schweiz, Italien, mellan Frankrike och Spanien och Skottland. Men albanerna i Grekland känner inte detta namn utan kallar sig shkyptar och sitt språk shkypi. Detta stämmer helt med dagens namn på folket och språket: shqiptar och shqip, alltså de ord som nutida albaner använder.

Jochalas å sin sida tar upp frågan om Fallmerayers åsikt att de gamla grekerna helt försvann genom den slaviska invasionen på 500-talet. Utan att själv ta ställning går Jochalas emot den grekiske historikern Konstantin Sathas, som gjorde gällande att albaner tillsammans med avarer, ett folk från Centralasien, först hade plundrat Grekland innan slaverna kom dit. Jochalas tillbakavisar Sathas åsikt, då den inte är grundad på fakta. 
Nu fortsätter vi med de historiska händelser som återges av de båda forskarna. Jag har försökt sammanställa deras uppgifter kronologiskt. 
1200-talet:
Konstantinopel erövrades av korsriddare år 1204 och det Östromerska riket förlorade Grekland. Visserligen återerövrades staden 1261 men fick aldrig sins styrka och makt tillbaka, och 1453 upphörde det Östromerkska riket att existera i och med den osmanska erövringen. Fallmerayer menar att allt tyder på att albanerna under 1200 - talet stödde än härskarna i Joannina (Jannina), än dem i Nicaea som var förenat med det försvagade Östrom. Deras stöd berodde på styrkeförhöllandena makterna emellan. De förblev dock nomader, som rörde sig från sina basområden i södra Albanien ner mot Grekland. - Jochalas är mer försiktig men tror att albaner fredligt invandrade Grekland under andra delen av 1200-talet med utnyttjande av rivaliteten mellan dispoten i Epirus, Michael II och de allierade dynastierna i Nicae och Konstantinopel. Men Jochalas saknar skriftliga fakta; han blir mer bestämd i sina uppgifter beträffande nästa århundrade.
1300-talets första hälft:
Jochalas har i arkiven funnit ett brev från 1325, där albanerna i Grekland finns omnämnda. Brevskrivaren Marino Sanudo uppger att albanernas förflyttningar och räder skadar de lokala grekerna och katalanerna. De sistnämnda kom från Spanien och liksom venetianarna, som kom från Venedig var katalanerna duktiga sjömänm handelsmän och krigare, verksamma runt Medelhavet, vilka även slagit sig ner i södra Grekland. Brevet på latin kan jag bara delvis tyda: inkräktarna är många och man har inte lyckats driva dem tillbaka. 
Fallmerayer upptäcker omkring 1333 en ansträngning till fast bosättning och statsbildning bland albanerna. De angrep de grekiska fästen som fanns på deras jord: Beligrad (Berat), Canina (Kanina), Sprepári (Skrapar), Clissúra (Këlcyra) och Timóri (Tomorr) hade de redan bemäktigat sig. Men då kom katastrofen. De anfölls av Andronicus d.y, kejsaren i Konstantinopel, som hade en infanteriearmé med lätt beväpnade turkiska bågskyttar till sin hjälp. Det hjälpte inte att albanerna drog sig upp i bergen, de blev i grunden besegrade. Även längre fram kom ett nytt uppror bland albanerna , vilket slogs ned av Andronicus efterträdare. Men albanerna fortsatte sin penetration in i Tessalien som fredliga bosättare. Landet var glest befolkat sedan den grekiska befolkningen försvunnit och det fanns gott om land.

Jochalas ger mer detaljer om den albanska invandringen. 12000 medlemmar i stammarna Malakasi, Bua och Mesarati trotsade kejsarens order och invanderade bergsområdena runt Tessalien. Jochalas nämner också Andronicus' seger över albanerna. Men albanerna gick inte att stoppa i längden. Niceforus Angelus, despot över Ioannina och Arta, hade flytt från Trakien till sitt fädernegods i Epirus och därifrån sökte han hejda de nomadiska albanerna med hjälp av turkiska hjälptrupper men blev grundligt besegrad och miste livet. Tidpunkten för detta är oklar. Fallmerayer talar om 1347 men enligt Jochalas stod det avgörande slaget med den albanska segern 1358. Men vad inte Fallmerayer tar upp är att den serbiske härskaren Stefan Dushan erövrade Albanien, Tessalien och Epirus år 1348. Detta bekräftas dock av Wikipedia på engelska. Kejsar/tsar Dushan var den främste härskaren i Serbiens historia. Han dog plötsligt 1355 och senare föll hans väldiga rike sönder. Och om jag studerar även Wikipedia kommer jag fram till att efter Dushans död tog albaner och vlacher makten efter slaget nere i södra Grekland 1358 där Niceforus dödades. Den albanske fältherren Karl Topia återvände till hemlandet och kallade sig kung av Albanien. Andra framstående albanska ledare vid denna tid var Gjin Bua, Pjetër Llosha och Gjon Shpata. Det blev en kortvarig albansk storhetstid, men ett stabilt sammanhängande albanskt rike skapades aldrig. 
Jag tror vi behöver stanna upp här och göra en paus i denna röriga, dramatiska och detaljrika historia. Jag återkommer med mera, om det finns intresse.
På bilden Tanush och Karl Topias vapen.